azadiebaian@yahoo.se                                                          Farokh Ghahremani

Mord eller folkmord?  

För 33 år sedan begicks ett av de största brotten i mänsklighetens historia i den islamiska republiken av Irans fängelser. Detta brott begicks efter direkta order från landets dåvarande ledare Khomeini och enligt de föreskrifter som sändes från den så kallade Dödens kommitté mot landets politiska fångar.

Idag, efter 33 år väntan, står en av förövarna av detta avskyvärda mord till svars inför domarna i en svensk domstol. Det är en världsunik rättsprocess, aldrig tidigare har någon ställts inför rätta för de massavrättningar som skedde under det som har kallats Irans svarta sommar.

Morden, vilket också framgår av åtalet hos den svenska Åklagarmyndigheten, skedde i två etapper.  Vid den första etappen avrättades anhängare till organisationen Mujahedin Khalg. Detta inträffade under den första hälften av augusti 1988. Dessa brott har av den svenska åklagargruppen betraktas som krigsförbrytelser, vilket i sig inkluderar nationellt och internationellt krig. Men i samma åtal reducerade åklagargruppen avrättningar av vänsterinriktade intellektuella och kommunisterna till ”mord”.

Åklagargruppens problem kan vara väl förstådda på grund av de begränsningar som finns i de svenska lagarna, vilka ger åklagargruppen rätt att agera i enlighet med lag om preskriptionstid i förhållande till brott mot fångarnas psykiska plåga som betyder Tortyr och omänsklig behandling i tidigare lagar och p.g.a. icke-retroaktivitet av dessa brott i lag 2014.

Enligt 2014 års lag kunde åklagarteamet inte lämna in ett åtal som ett brott mot mänskligheten för mord eller tortyr, vilket kunde ha använts för båda ovan-nämnda etapperna av massavrättningar och tortyr för dem som överlevt massakern.

I den första delen av åtalet hänvisar man till Mujahedins militära anfall mot Islamiska republiken av Iran från dess baser i Irak i augusti 1988, där åklagaren uppfattar mord och tortyr av Mujahedin i fängelset som ett krigsbrott.

Hur framgångsrikt åklagarteamet kommer att vara när det gäller att bevisa sambandet mellan massakerns av Mujahedins anhängare Mujahedins krigsföring från exilen i Irak mot den islamiska regimen i Iran, är en öppen fråga som framtiden får visa. Åklagargruppen har dock ett annat alternativ, nämligen att relatera lagen om krigsförbrytelse till kontexten nationellt krig.

Men vad den här artikeln handlar om är en fråga som lett till att åklagargruppen reducerat de begångna brotten från folkmord till mord i åtalet.

Åklagarens team svarat på denna fråga på ett svävande sätt.  De har utgått från om massakern varit religiöst eller politiskt motiverad. Mot bakgrund av detta  har man kommit fram till att välja brottsrubriken mord i stället för folkmord.  

Innan vi  granskar giltigheten av detta beslut och de argument man presenterat, bör vi ställa en grundläggande fråga: om åklagarteamet borde välja endast ett brott i åtalet eller så finns det i princip inget tvång om en sådan skyldighet i svensk lag.

Enligt min uppfattning behövde åklagargruppen inte välja det ena eller det andra och kunde i åtalspunkt 2 peka på folkmord, alternativ mord i stället för bara mord.

I ett sådant fall skulle inte bevisningen av folkmordet ha lett till någon allvarlig skada, och i själva verket, om folkmordet inte hade bevisats, skulle vi ha nått den plats där vi befinner oss idag.

För att titta närmare på sambandet mellan massavrättningar av kommunister sommaren 1988 och folkmordet, är det helt relevant att vi först beaktar den gällande svenska folkmordslagen. 

• Lag (1964:169) om straff för folkmord

SFS nr: 1964:169

Utfärdad: 1964-03-20
Ändrad: t.o.m. SFS 2009:397

1 §   Den som begår en gärning, för vilken det enligt lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, döms för folkmord till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid. Lag (2009:397).

Den här lagen har ändrats och:
Upphävd: 2014-07-01
Författningen har upphävts genom: SFS 2014:406

SFS nr: 2014:406

Utfärdad: 2014-05-28

Folkmord

1 §   För folkmord döms den som, i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan,
   1. dödar en medlem av folkgruppen,
   2. tillfogar en medlem av folkgruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande,
   3. påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas,
   4. vidtar åtgärder som är ägnade att förhindra att barn föds inom folkgruppen, eller
   5. genom tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från folkgruppen till en annan grupp.

Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Nu, om vi enligt ovanstående lag betraktar kommunisterna som en grupp människor vars religion är att inte tro på Gud, (otrogna eller ateister) så omfattas dem åtminstone av en av de fyra folkgrupperna i båda lagarna.

För att bevisa eller motbevisa åtalet om folkmord eller politiskt mord kan minst fem grundläggande faktorer beaktas.

1-Anledningen till att ateister arresterades samt de riktade anklagelserna mot dem vid tiden för arresteringen.

2-Situationen för organisationerna relaterade till de som räknades som otrogna i konfrontationen med den islamiska republiken fram till inträffandet av massakern.

3 – Frågor och svar när de ateisterna möter dödens kommittén.

4 – bemötandet av de som överlevt massakern.

5 – Hur och var de avrättade folkgrupperna begravdes

I det första fallet kan man hävda att ingen av dessa grupper arresterades eller fängslades för att de var ateister, utan alla arresterades p.g.a. att de hörde till oppositionella politiska organisationer, så att deras dödande var politiskt motiverat och inte hade något med deras ateism att göra. Det är faktum att ateister var politiskt aktiva vid tiden för arresteringen. Det är helt sant, men vi måste vara uppmärksamma på att alla arresteringar som gjordes i samband med politiska organisationer ledde till att dödsdomar och fängelse utfärdades av domstolar på enbart några minuter, vilket också det kan ifrågasättas. Med andra ord straffades alla ateister som arresterades för politisk aktivitet enligt samma islamiska lag och i samma islamiska domstolar. På precis samma sätt som de som tillhörde Mujahedin.

När det gäller organisationers situation fram till tiden för den omtalade massakern, bör det sägas att de befintliga partierna och organisationerna generellt kan delas in i två kategorier, subversiva och icke-subversiva partier och organisationer.

I icke-subversiva organisationer också, som inkluderade religiösa och icke-religiösa organisationer, fanns det enligt deras behandling av den islamiska republiken skillnader som kan betraktas som pro och anti-islamiska organisationer.

För att återgå till denna diskussion, till exempel, kan vi nämna Fadaiyan Khalgh (majoriteten) som pro-pro för den icke-religiösa organisation och Armane Mostazafin-organisationen som en religiös organisation men som var emot den islamiska republiken.

På 1980-talet, och före 1988, attackerades, arresterades och fängslades medlemmar och sympatisörer från båda organisationerna av den islamiska republiken.

Vad gäller mina uppgifter vid den tiden för massakern avrättades inte medlemmar och anhängare av Armane Mostazafin, trots att de var en del av regimens politiska och radikala motståndare var de troende muslimer. Men ett stort antal anhängare av Fadaiyan Khalgh (majoriteten), som inte var politiskt motståndare till den islamiska republiken utan enbart var ateister, avrättades.

Därför kan man dra slutsatsen att om avrättningarna skulle ha skett av politiska skäl, så borde åtminstone anhängarna till Fadaiyan Khalgh (majoriteten) inte ha avrättats.

Ett annat fall som är mycket viktigt i detta sammanhang är de armeniska fångarna.

Ett antal armenier som arresterades i samband med politiska organisationer avrättades under 1981, 1982 och 1983, men andra som dömdes och fängslades, under tiden för massavrättningar, slapp föras till dödskommittén.  I de fall de fördes till dödkommittén fick de inte dödsdomar, inte minst för att de råkade vara kristna och därmed inte kunde betraktas som avfällingar.

Vad gäller de ställda frågorna av Dödskommittén, enligt utsagor från de vänster-inriktade fångar, handlade det om att svara på frågan om man är troende eller icke. Man undrade även om vederbörande bad eller inte, samt en rad liknande frågor.

Genom att besvara dessa religiösa frågor med ett ja eller ett nej, fick dödens kommittén bestämma om vederbörande skulle stämplas som avfälling eller som en religiös person/muslim.

Om personen ansågs vara religiös och muslim överlevde han, men om personen bedömdes vara en avfälling, eller det kom fram att familjen inte var troende, speciellt fadern då konstaterades att personen ifråga av regimen var sedd som en ”avfälling”, ja till och med en nationell avfälling.

Om det blev känt för dödskommittén att personen i fråga var en medfödd avfälling, så var straffades man med döden, men om personen ansågs vara en nationell avfälling, måste omvändelse uppnås.

Detta betyder att personen som ansågs vara nationell avfälling skulle piskas varje bön för att vara villig att be eller dö under piskans slag.

Det har förekommit att denna grupp har fått andra frågor efter religiösa frågor och svar, inklusive i relation till en organisation som har arresterats eller frågor om avslag eller acceptans av den islamiska republiken. Sådana frågor ställdes dock oftast när dödens kommitté inte kunde komma överens om vilken dom personen ifråga skulle få. 

Att ställa sådana frågor till en sympatisör av Fadaiyan khalgh (majoriteten) kan naturligtvis vara onödig och meningslöst, för om personen i fråga var fortfarande fast vid sina övertygelser, och lojal mot sin organisation, eftersom organisationens ståndpunkter var i linje med och godkända av Islamiska republiken, kunde det inte leda till en avrättning. Den enda faktorn som kunde skicka en anhängare av Fadaiyan Khalgh (majoritet)s organisationen till dödens korridor var den personens ateism.

Men samma frågor kunde vara avgörande för en Peykars anhängare eftersom grundarna av Peykar, från början hörde till en gren av en islamisk organisation, Mujahedin som  ändrade sin ideologi till marxism, och därför ansågs de allmänt vara avfälling av den islamiska republiken, och om en anhängare av Peykar-organisationen försvarade denna organisation och stod kvar vid sina övertygelser eller fortfarande hyste sympati för sin organisation, kunde han betraktas som en naturlig avfälling och avrättas.

Den fjärde delen av denna diskussion handlar om behandling av överlevande fångar efter massavrättningar som är exakt det uppenbara exemplet på icke politisk motivering och enligt lagen om folkmord anses som folkmord.

Enligt vittnesmål från vänster- och kommunistiska fångar som överlevde massakern, både män och kvinnor, avrättades inga kvinnliga fångar, även om de var ateister, eftersom de var kvinnor, och alla de fängslade män som inte avrättades för att de var nationella avfällingar, och som fortfarande stod fast vid sin ståndpunkt av ateism, piskades ett visst antal gånger under varje bön (fem gånger om dagen), och detta fick fortsätta tills alla ateister, gick med att de skulle be.

Vi går inte på detaljerna om hur länge piskningen varade, eller hur många fransar som gjordes vid varje böns tillfälle, eller var antalet slag per kvinna enligt islamisk lag hälften av mäns, eller så går vi inte in på andra detaljer eftersom handlingen i sig är tillräckligt för att bevisa två följande saker:

För det första, att tvinga icke-muslimska gruppmänniskor att be islamiska böner, det vill säga tvinga dem att byta religion, kan inte på något sätt betraktas som en politisk åtgärd, även om alla medlemmar i denna folkgrupp har gripits av politiska skäl eller i samband med sina aktiviteter inom politiska organisationer.

För det andra visar denna handling att till skillnad från nationella avfällingar de som avrättades för att de var ateister, de avrättades för att vara naturlig avfälling, och för sig visar motiveringen det inte kan vara politiskt och kan därför också anses vara folkmord enligt artikel  1 i den svenska folkmordslagen 1964.

Den femte och sista delen av den här diskussionen gäller var någonstans de avrättade ateisterna blev begravda.

I den här delen kan man [undra], om dödkommitténs motivering för avrättning av denna folkgrupp var politisk, varför skulle de då begravas separat, särskild när det gäller Teheran skulle de begravas på kyrkogården Khavaran där den religiösa folkgruppen Bahaei begravdes. Och inte på den vanliga begravningsplatsen för muslimer.

slutsatsen av den här diskussionen är att, om motivering och avsikt av kommunisternas massavrättningar var politiska utrensningar och inte religiös:

1-ingen av Fadaiyan Khalgh (majoritet) sympatisörer borde avrättas

2-Åtminstone ledarna och högt uppsatta medlemmar av Armane Mostazafin organisationen borde avrättas.

3 – Åtminstone en del av armenier som liksom andra kommunister satt fängslade i samband med olika politiska organisationer borde avrättas.

4 – Åtminstone en del av kvinnliga kommunister, som  mujahedins kvinnor borde avrättas.

5 – Grunden för att välja män för avrättning borde inte vara naturlig eller nationell avfälling.

 6-Grunden för dödskommitténs frågor borde ha varit politisk, inte religiös.

7. Ingen av de kommunister som kunde överleva massakern borde ha blivit piskad att be.

8 – Slutligen, behövdes det inte  att kommunisterna som avrättades  begravdes på Khavaran. De kunde begravas på kyrkogårdar där Mujahedin begravdes.

Det är verkligen märkligt att allt detta, trots så många bevis och vittnesmål från tiotals (måste väl vara fler än tiotals?) överlevande som i detalj berättar för oss vad det pågick i fängelserna, döljs all fakta från åklagarens skarpa ögon med de dimensionerna av utredning i detta fall.

Detta väcker ett stort frågetecken för dem som är intresserade av det här fallet, d.v.s. dem överlevande kommunister som förlorade sina kamrater i denna tragedi, och alla familjer till dessa martyrer, och andra målsägande.

Jag är inte i stånd att ifrågasätta åklagargruppens motiv eller intentioner i detta sammanhang.

Men en sak är helt klar, och det är att om folkmord läggs till listan över Hamid Nouris anklagelser,

1 – Alla kommunistiska fångar som skulle kallas som vittnen kunde inställa sig i rätten som målsägande och vittnen genom att ändra sin status.

2 – OM  kommunistiska fångar kunde inställa sig som målsägande ökade antalet vänsterorienterade och kommunistiska målsäganden definitivt dramatiskt.

Mot bakgrund av det framförda, vill jag avsluta denna artikel med att ställa två frågor.

1. Man skulle kunna fråga sig i vilken omfattning rättegångskostnaderna har varit av betydelse när man har valt att begära in ett betydligt färre antal kommunistiska fångar att inställa sig i rättegången som vittnen, än om man skulle ha valt att inkludera dessa fångar som målsäganden? Har kostnadsfrågan bidragit till ett sådant beslut?

• Om den misstänkte gärningsmannen Hamid Nouri döms i denna unika rättegång. Kommer det i så fall att påverka Sveriges ekonomiska och politiska relationer med Iran? Detta mot bakgrund av att de som sitter vid makten i Iran inte tar avstånd från dessa avrättningar.